Tomas Kertesz tal på svenska och spanska Sveriges ambassadör

Anuncio
Tomas Kertesz tal på svenska och spanska
Sveriges ambassadör Gufran Al-Nadaf, ordförande för Raoul Wallenberg Foundation Eduardo
Eurnekian, mina damer och herrar:
Jag är Tomas Kertesz. 1944 var jag 16 år gammal.
I juni 1944, anlände Raoul Wallenberg, 32 år gammal, till Ungern för att rädda judar som ett
resultat av en petition utfärdad av en grupp judar i USA, vari bland andra ingick Albert
Einstein och Dr Kooman Lauer- en affärsman som kände Raoul.
Wallenberg blev tilldelad en diplomatisk titel för att på så sätt stå administrativt och
ekonomiskt under det svenska utrikesministeriet. Han erhöll på så vis diplomatisk
immunitet.
Medan Adolf Eichmann på plats i Ungern satte i praktiken allt han lärt sig i Polen, Frankrike,
Grekland, Ukraina, och effektivt finkammade hela landet för att deportera de sista judarna,
utfärdade Wallenberg svenska pass, de s.k. Schutz-passen, som fungerade som livbojor.
Dessa överlämnades till många av Budapests judar strax innan deportationerna åter börjat
tillta. Bara tre månader innan Wallenbergs ankomst hade en halv miljon judar deporterats
från den ungerska landsbyggden.
Wallenberg anställde 350 judar på ambassaden. Jag fick jobb som springpojke med uppgift
att dela ut de efterlängtade passen. Alla i min familj fick var sitt pass.
När vi var tvungna att lämna vår lägenhet förflyttades vi, liksom de andra judarna, till
byggnader märkta med den gula stjärnan- till ghettot. Varje familj fick ett rum, vilket innebar
att varje lägenhet inhyste flera familjer. Det fanns även de så kallade ”svenskhusen”, vilka
hyrdes av Wallenberg. På fasaderna till dessa hus svajade den svenska flaggan och husen
hade status som svenskt territorium.
I oktober 1944 ogiltigförklarade pilkorsledaren Ferenc Szálasi passen men Wallenberg
lyckades samma dag åter ge dem verkan.
Alla män mellan 16 och 60 år var tvungna att inställa sig för arbete. De tog med mig och min
pappa, och många andra, för att gräva diken för att hejda de sovjetiska pansarvagnarna. En
kväll i början av november inleddes den ryska attacken och vi befann oss mitt i korselden. De
(pilkorsarna) tvingade oss att marschera. Den som inte klarade av marschen blev skjuten på
plats. I gryningen kom vi till Buda och de lät oss vila i en källare i en ölfabrik. På morgonen
anlände en av Wallenbergs män. Han frågade om det fanns några ”svenskar” bland oss. Tack
vare Schuts-Passen räddades jag och min pappa. De andra tvingades gå till fots till Tyskland,
utan föda och utan någon dricka. Men Wallenberg följde marschen med en kollega och
lyckades rädda fler personer.
Vi som stannade kvar i Budapest bildade en grupp av "svenska" arbetare. Trots det blev vi
snart återigen konfronterade av pilkorsarna. De förde oss till en tågstation där det väntade
tusentals personer på att bli deporterade. Vårt öde verkade vara förseglat ännu en gång.
Men återigen intervenerade Raoul, nu med en megafon, och med höjd röst ropade han på
att svenskarna skulle komma till honom. Återigen räddades jag och min far.
Vi bodde fram tills den 30 december i Pest i ett av svenskhusen. Runtomkring oss pågick
strider och konstanta bombningar. En dag rusade pilkorsarna, de ungerska nazisterna, in i
vår byggnad under förevändningen att de skulle kontrollera våra id-kort. De tvingade oss
först till deras partikontor och sedan till floden Donau. Mördandet av Budapests judar som
inleddes av Eichmann skulle nu avslutas av de ungerska nazisterna. Tack vare att någon
lyckades fly och meddela Wallenberg, anlände denne till floden med målet att stoppa
massakern. När han frågade om sina ”svenskar” svarade pilkorsarna: “De där judesvinen har
redan flutit i floden i tio minuter”. Bland de som flöt i det blodfärgade vattnet fanns mina
föräldrar. Det hade ännu inte blivit min tur. För tredje gången blev jag räddad av Wallenberg.
I januari 1945 ockuperade sovjetunionen Budapest. Wallenberg inställde sig oskuldsfullt,
som är så typiskt för goda människor, inför röda arméns chefer. Detta trots att han blivit
varnad för riskerna. De tog emot honom hövligt och de skickade honom till Moskva
tillsammans med två nazister, vilka han en kort tid innan hade konfronterat. Det sägs att han
i ett möte med Stalin i Moskva blivit lovad frihet, men det blev aldrig av.
Han kämpade mot diskriminering, antisemitismen, xenofobi. Han räddade dussintusentals
judar, men han frigavs aldrig, och man har inte lyckats utröna vad som faktiskt hände
honom.
Hedrad runt om i värden blev han utnämnd till hedersmedborgare i USA, Kanada, Israel och i
Australien.
Wallenbergs liv var klart, ljust och exemplariskt.
Tack så mycket
***************************************************************************
Señora Embajadora del Reino de Suecia, señor Eduardo Eurnekian, Presidente de la
Fundación Raoul Wallenberg, señoras y señores.
En junio de 1944, a los 32 años, Raoul Wallenberg llegó a Hungría para salvar judíos, como
resultado de una petición realizada al Presidente Roosevelt por un grupo de judíos de los
Estados Unidos en el cual se encontraban, entre otros, Albert Einstein y del Dr. Koloman
Lauer, hombre de negocios que conocía a Raoul.
Wallenberg solicitó un cargo diplomático para depender administrativa y económicamente
del Ministerio de Relaciones Exteriores sueco y, también, para asegurarse inmunidad
diplomática.
Mientras Adolf Eichmann ponía en práctica en Hungría todo lo que había aprendido en
Polonia, Francia, Grecia, Ucrania, y rastrillaba eficazmente el país entero para deportar los
últimos judíos, Wallenberg emitía pasaportes suecos (Schutz-Pass), que funcionaban como
salvoconductos, para ser entregados a los judíos de Budapest a punto de ser deportados. Ya
se habían deportado a medio millón de las zonas rurales en tan solo tres meses.
Wallenberg empleó 350 judíos en la embajada y yo trabajé como cadete, llevando
formularios. También distribuía los esperados pasaportes. Cada miembro de mi familia
recibió el suyo.
Cuando debimos abandonar nuestro departamento fuimos, igual que el resto, a edificios
marcados con una estrella amarilla o a la zona del gueto. Cada familia se acomodó en una
pieza, de modo que cada departamento era compartido por varias familias. Había también lo
que se llamaban "casas suecas", alquiladas por Wallenberg. Lucían en su frente una bandera
de Suecia y funcionaban como territorio sueco, igual que la embajada.
En octubre de 1944 Ferenc Szálasi, jefe del partido de extrema derecha“Nyilas”, (“Flechas
rotas”), denegó los salvoconductos pero Wallenberg consiguió que fueran revalidados el
mismo día.
Todos los hombres de entre 16 y 60 años debían presentarse para hacer trabajos forzados. A
papá y a mí nos llevaron con muchos otros para cavar zanjas profundas para detener los
tanques soviéticos. A comienzos de noviembre, por la noche, comenzó el ataque ruso y
nosotros nos encontramos entre dos fuegos. Fue cuando nos ordenaron emprender la
retirada a marcha forzada. El que no soportaba los rigores de la marcha era matado en el
acto. A la madrugada entramos a Buda y nos permitieron descansar en el sótano de una
fábrica de cerveza. A la mañana llegó un delegado de Wallenberg. Preguntó si había
algún“sueco” entre nosotros. Fue así que esa vez, gracias al Schutz-Pass papá y yo nos
salvamos. Los demás debieron seguir camino hasta Alemania, sin alimentos ni bebida
alguna. Sin embargo, Wallenberg y un ayudante los siguieron y consiguieron salvar varias a
personas más.
Los que quedamos en Budapest formamos un grupo de trabajadores suecos. Sin embargo,
nuevamente nos detuvieron y llevaron a una estación de tren donde había miles de personas
esperando ser deportadas. Nuestro destino parecía estar sellado otra vez. Pero nuevamente
se interpuso Raoul quien, con un altoparlante, llamaba a los gritos a todos los suecos para
que se presentaran ante él. Nuevamente papá y yo volvimos a salvarnos.
Vivimos hasta el 30 de diciembre en Pest, en uno de los edificios extraterritoriales suecos. A
nuestro alrededor la batalla y los bombardeos eran constantes. Los “Flechas rotas”, nazis
húngaros, irrumpieron en el edificio bajo el pretexto de controlar la documentación y nos
obligaron a ir a la sede del partido y, desde allí, a las orillas del Danubio. El asesinato de los
judíos de Budapest, iniciado por Eichmann, iba a ser terminado por los mismos húngaros
nazis. Gracias a que alguien pudo escapar y avisarle a Wallenberg, éste llegó al borde del río,
con la intención de impedir la masacre. Cuando preguntó por sus protegidos le
respondieron: “Esos judíos de mierda hace diez minutos que flotan en el río”. Entre los que
flotaban en las aguas teñidas de sangre estaban mis padres. Todavía no había llegado mi
turno. Por tercera vez fui salvado por Wallenberg.
En enero de 1945 los soviéticos ocuparon Budapest, Wallenberg se presentó ante jefes del
Ejército Rojo con la ingenuidad de los hombres de bien. Aunque había sido alertado sobre el
peligro, desoyó el consejo. Lo recibieron cortésmente y lo enviaron a Moscú junto a dos
nazis a los que había estado enfrentado poco tiempo antes. Dicen que en Moscú tuvo una
audiencia con Stalin quien prometió su liberación, pero ello nunca sucedió.
Luchó contra la discriminación, el antisemitismo, la xenofobia, salvó a decenas de miles de
judíos, pero nunca pudo ser liberado ni pudo saberse qué fue de él.
Honrado en el mundo entero, fue declarado ciudadano honorario de los Estados Unidos, de
Canadá, de Israel y de Australia.
La vida de Wallenberg fue transparente, luminosa y ejemplar.
Muchas gracias.
Descargar